Som det är nu så upplever jag att psykiatrin är som en brunstig varg som gör vad som helst för att få humpa mitt ben (aka 'Pavlovs hundar') och jag rusar förvildad åt andra hållet...

Och visst är insikten stor, tro inget annat, men sluten tills det syns en öppning i deras betongbunker så att en fusion tillåts generera en öppen lösning utan koppeltvång. För i alla år har jag blottat något som liknar min strupe för att kunna se vilka vargarna är, och hur många de är som inte kan motstå att flockas runt blodlukt. Och om någon kan motstå den, vilket aldrig har hänt. Alla vill de ha en bit.

Senaste tiden har jag dock motats in i en hägn (med stort besvär för alla inblandade) där kopplet har kortare räckvidd. Där står jag idag och väntar på att flockens ledare ska visa sig och vara ingen annan än mumintrollet.

Saknar kroppen 'begränsningar' eftersom tanken inte gör det?

Min högst sporadiska kontaktperson på psykiatrin frågade mig idag om jag uppfattar det som pågår i min omgivning som om jag blir kontrollerad, eller om jag bara tror att jag blir det (med alla kärleksfulla hattifnattar, riktade subtila markörer, insinuationer och periodvis utfrysning).

Men är det inbillning när ens omgivning är konstruerad och tillsagd att agera på ett visst sätt under en viss tid? De agerar ju som budbärare på ett högst specifikt sätt för att se om jag reagerar, och hur jag gör det i så fall. Det om något är verkligt och något som pågått under ett x antal år nu till och från... Och visst har det varit påfrestande vid något tillfälle, även om jag vet att det inte gömmer sig en fara bakom varje par ögon jag möter så kan min kropp reagera annorlunda. Enkelt att behandla i teorin, svårare i praktiken...

Att jag skulle varit under en omfattande utredning (med allt vad det innebär med hjälp av patientdatalagen) för att fastställa/utesluta mina påtalade/inte påtalade symtom, avfärdade han trots frågeställningen.

Han skulle iallafall förmedla vidare att jag ville träffa min terapeut för ett avslut, så, vi får se om det blir av... Jag antar att de måste sammanställa all information de har samlat ihop hittills om mig först innan ett möte blir av och det lär väl ta sin tid...

Jag nämnde samtidigt att jag är orolig för att man kommer att ta ännu mindre hänsyn till mina fysiska besvär efter att den psykiatriska diagnosen är fastställd (inte alls otänkbart) - men han hänvisade mig snabbt till vårdcentralen i den frågan. Men där håller man mig ståndaktigt på avstånd med varje kanyl, stetoskop, spatel, tops  eller öronpropp som man i stunden finner vara närmast tillhands...

Läkare W frågade mig om jag påverkas av den (evigt) pågående utredningen, om det känns jobbigt. Vem skulle inte tycka att bli granskad i varje godtycklig söm är 'jobbigt'? Speciellt när utredarna har en förankrad utgångspunkt där arv står över miljön och att psykiatri alltid går före fysiologin. Man verkar inte kunna se en samexistens mellan ME/CFS och andra diagnoser? Senast igår togs offerrollen upp i tv med psykiatrin som buktalare, med dess kontext att yttre händelser och påfrestningar allltid är ens eget ansvar oavsett vad det än har handlat om - och om man inte ser på vissa händelser på det viset så är man omedveten, svag, omogen osv, allt behandlas enligt 'sanningskommisonens' (psykiatrin) och härskarteknikernas praxis. (är väl medveten om syftet, trots allt)

Man menar alltså att man alltid är ansvarig för vad som sker/inte sker i ens liv, oavsett tidpunkt, ålder eller andra omständigheter - även när det är psykiatrin i sin utredning som påverkar och styr tillvaron. Sedan om ens fysiologiska hälsa försämras/befästs under just en sådan period när man redan har det tufft i sin vardag pga diverse omständigheter, så tar man ingen hänsyn till det utan fortsätter se tyngre utmattning och andra symtom som enbart psykiska orsaker. När det sedan uppdagas att det faktiskt kan röra sig om biologiska indikatorer utöver eventuella psykiska så vill man inte ta ansvar för det skedda?

Ett exempel på ytterligare påfrestning i en redan påfrestande situation var när en nära bekant var riktigt sjuk på samma sätt som jag - och hennes dotter var frivilligt familjehemsplacerad. Handläggaren från socialtjänsten hotade mamman efter flera turer med att hon skulle bli av med vårdnaden om mamman inte slutade upp med att bry sig om hur dottern behandlades i familjehemmet utifrån hennes typ av problematik (familjehemmet saknade specifik kunskap och vägrade samtidigt ta emot förslag som kunde få vardagen konfliktfri). Bemötandet som flickan fick där resulterade senare i misshandel av henne. En polisanmälan gjordes inte eftersom mamman trodde att socialförvaltningen som hade det övergripande ansvaret för familjehemmet hade tagit sitt ansvar och gjort detta efter att ha blivit informerade om det inträffade.

När mamman tog upp händelsen i JO menade man att de inte kan ta hänsyn till hur man har agerat, bara att man har agerat och utifrån det finns det inget att anmärka. Man menade alltså att socialförvaltningen hade erbjudit en avlastningsfamilj - men på vilket sätt de ska ta hand om flickan och bemöta henne spelar mindre roll. Flickans mående kom alltså i sista hand återigen. Intressanta prioriteringar eller hur...

Vid en senare tidpunkt blev flickan utslängd och hemskickad från ett nytt familjehem där socialförvaltningen hade bedyrat att man hade rätt sorts kunskap om flickans problematik. Efterdyningarna beskrevs senare av en av flickans lärare som att hon hade lugnat ner sig betydligt och var mycket mer ödmjuk och mottaglig än när hon bodde i familjehemmet.

Sådana händelser och vardagsberättelser kan vara värda att begrunda flertalet gånger.

------------------------------------------------------------------------

27/7: Lika intressant som ovanstående nämnda agerande är, att man gick ut i nyheterna i morse och kommenterade varför anmälningarna till JO har ökat de senaste fem åren. Man förminskade helt sonika anmälarnas anledningar till varför de tagit kontakt med JO och ursäktade samtidigt diverse myndigheter. Tragiskt så det förslår. 

Jag såg Hitchcocks 'Notorious' igår kväll.. bra film ;-) bra regissör.

Ringde vårdcentralen igår, fick veta att man via ett enkelt blodprov, samtidigt som man kollade mitt B12-värde, försökte ta reda på hur det står till med mina sköldkörtlar. Varför utelämnde min läkare att informera att det provet skulle tas, samt resultatet av det senare i sitt brev? Jag har inte en aning om vad svaret visade, blev nöjd med att få veta att man ändå verkar lyssna med ett halvt öra... givetvis förväntar jag att få ett svar på varför, förr eller senare, och givetvis vad provet visade, om det visade något.

Utöver det så känns det som om jag är omringad av en massa hattifnattar..no way out, alltså  *zzapp*

Risk är temat för årets konstbiennal som pågår här i Luleå.. Kilen

'Dead End'

Fick brevsvar från min senaste läkare W idag där han skriver att mitt labsvar angående B12 ser bra ut - att jag har mycket högt värde (!) och då är det väl så antar jag, men jag fattar helt enkelt inte hur det är möjligt. Jag får fortsätta med mina tabletter istället för injektioner och undra över min svaghet i tex händerna och min yrsel. Jag har så det räcker en vecka till och trodde jag hade mer att hämta ut på receptet men såg att giltligheten gick ut redan i maj... Blir till att kontakta vc igen.. och ja, det tar emot eftersom de verkar ha varningsklockor och rödljus som går igång så fort det är jag som hör av mig (och är 'besvärlig')...

Härom veckan fixade jag ihop en hängmatta av sådant jag hittade hemma i vråna och den funkar riktigt bra, jag har slumrat ett antal gånger i den redan. Den har ett bra häng så att säga.. lite nervöst kan det kännas när min tillfälliga inneboende är på lekhumör och får för sig att vässa klorna i underdelen medans man ligger i den.. men oftast ligger hon på min mage eller på stolen bredvid och bara spinner. Mys i sommarvärmen av stora mått..